Försvunnet barnbarn
Igår kväll var jag på stan (Ludvika) och letade efter mitt tonårs-barnbarn som bor i Nyhammar. Min yngsta dotter ringde och var orolig. Flickan skulle komma hem med bussen som gick 18-tiden men hade inte kommit hem när hon skulle och hon svarade inte på telefon eller sms!!! Orolig är bara ordet, det blev lite utryckning och jag letade överallt på stan och vi försökte ringa runt men inget napp.
Sista bussen skulle gå hem klockan 21.10 och då ställde jag mig på den sista hållplatsen som vi trodde hon skulle gå på vid. Jag rusade upp i bussen och frågade busschauffören om han sett någon flicka med röd jacka och svart hår (säg väl vild ut för chauffören såg lite rädd ut:-))- ja sa han det är nog hon som sitter allra längst bak. Och där satt hon - alldeles ensam i den stora bussen. Gissa om det föll en sten från mitt hjärta. Man blir ju lite rädd att det har hänt något.
Det visade sig att batteriet hade dött på telefonen och jag lovade att ringa hem till hennes mamma som fick möta henne hemma i Nyhammar. Puh.
MEN varför kommer de inte på att låna en telefon??? Då hade jag kunnat hämta henne på stan och kört hem henne eller kört ner henne till sista bussen. Hm. Ska tala med henne idag om detta. De tänker inte på hur orolig familj och vänner blir. Men de får uppleva det när de får egna barn tyvärr.
Nu ska jag snart åka till jobbet. Det blir lite tungt. Kjell har åkt iväg til Vietnam i 1,5 månad och jag blir ensam för vår lärling gick inte att ha kvar längre. Mycket, mycket duktig på att tatuera och rita motiv MEN det omkring - det sociala, psykiska och det sterila/rena runtomkring fungerade inte tyvärr och vi orkade inte längre. Det är minst lika viktiga delar. Men vi har turen att en kille som har gått tatueringskursen hos oss för länge sedan Nicke kommer och tatuerar vid behov. Toppenkille faktiskt - både duktig och trevlig och förstår det här med bakterier osv.
Tur att det snart är jul. Då ska jag verkligen koppla av.
Sista bussen skulle gå hem klockan 21.10 och då ställde jag mig på den sista hållplatsen som vi trodde hon skulle gå på vid. Jag rusade upp i bussen och frågade busschauffören om han sett någon flicka med röd jacka och svart hår (säg väl vild ut för chauffören såg lite rädd ut:-))- ja sa han det är nog hon som sitter allra längst bak. Och där satt hon - alldeles ensam i den stora bussen. Gissa om det föll en sten från mitt hjärta. Man blir ju lite rädd att det har hänt något.
Det visade sig att batteriet hade dött på telefonen och jag lovade att ringa hem till hennes mamma som fick möta henne hemma i Nyhammar. Puh.
MEN varför kommer de inte på att låna en telefon??? Då hade jag kunnat hämta henne på stan och kört hem henne eller kört ner henne till sista bussen. Hm. Ska tala med henne idag om detta. De tänker inte på hur orolig familj och vänner blir. Men de får uppleva det när de får egna barn tyvärr.
Nu ska jag snart åka till jobbet. Det blir lite tungt. Kjell har åkt iväg til Vietnam i 1,5 månad och jag blir ensam för vår lärling gick inte att ha kvar längre. Mycket, mycket duktig på att tatuera och rita motiv MEN det omkring - det sociala, psykiska och det sterila/rena runtomkring fungerade inte tyvärr och vi orkade inte längre. Det är minst lika viktiga delar. Men vi har turen att en kille som har gått tatueringskursen hos oss för länge sedan Nicke kommer och tatuerar vid behov. Toppenkille faktiskt - både duktig och trevlig och förstår det här med bakterier osv.
Tur att det snart är jul. Då ska jag verkligen koppla av.
Kommentarer
Trackback
